Det händer varje år, på väg över golvet känns det plötsligt varmt. Solens strålar rinner in över fönsterkanten och ner mot golvet. Varje år lika förvånande, jag stannar upp och måste nästan ta av mej strumpan för att känna på riktigt. Starkt ljus som svetslågan, jag böjer ner huvudet och kisar. Det känns ju fel att inte kunna ha ögonen vidöppna för det behövliga äntligenkommna ljuset,
det går bara inte.
Sedan hör jag tittituuut tittituuut, det mest underbara av alla ljud jag vet, magen jublar, ja det är så.
Och sedan det ljusgröna genomlysta ...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar