den vita duvan

Den vita duvan som vår vovve jagade härom dagen håller sig envist kvar i faggorna. Min andra hälft fick nästan be den maka åt sig när han skulle klippa gräset runt verkstaden. Det fanns risk för ett ofrivilligt fjäderfrisytbyte ( kanske tuppkam) brevduvan lyfte och landade vid restaurangen intill, men det var inte heller särskillt lyckat med tanke på uteserveringen vart på hon styrde sin kosa till min kryddplantering. Duvan lade sig på en varm sten och iakttog mej fikandes intill. Tanken slog mej att det kanske var vår älskade svarta vovve som lämmnade oss för drygt ett år sedan i djup saknad . Jag hörde mej själv säga lite för högt " är det du Kiten "? kände mej tvungen att kolla runt så ingen hört mej ( kände mej ganska fånig och desperat ) förra sommaren pratade jag med flugor, den sorten som sitter kvar på händerna och kliver runt fast man försöker vifta bort dem ( troligtvis de som fått ett bedövande slag av smällan ) Där låg duvan lojt blinkande i värmen tills det var dax för dagens vovveprommenix, skrämd lättade hon från stenen och nu är hon borta ?